Antirasistiska
strategier in i utbildningsprogrammen

Det brutala polisvåldet och morden mot svarta i USA, och Black Lives Matter-rörelsens påverkanskraft har äntligen lyft rasism och antirasismens praktik även här i Finland. Diskussionen om rasism har länge lämnats på de rasifierades, särskilt de svartas, egna axlar, och särskilt den strukturella rasismens åverkan förminskas ofta. Det vi känner igen som rasism är i själva verket bara toppen av isberget — nynazisternas tåg och rasistiska glåpord på gatorna. Men rasism är ett betydligt bredare problem än så.

Diskrimineringsombudsmannens rapport om diskriminering av personer med afrikansk bakgrund, publicerad 9.6.2020, visade att en majoritet (67%) av de tillfrågade hade upplevt diskriminering i sin utbildning. Samtidigt ser vi hur historien av rasism och våldsam assimileringspolitik mot romer och samer i Finland glöms bort och göms undan. De rasistiska stereotyper av Finlands romer och samer som reproduceras och bekräftas i finländsk scenkonst och medier har på ett betydande sätt påverkat majoritetsbefolkningens perception och förhållningssätt gentemot minoriteter. Även andra minoriteter som inte syns i medier eller konst varken som upphovspersoner eller artister, avbildas i allmänhet genom den vita blicken. Euro- och anglocentrismen i kommunikation och nyheter för med sig en ensidig och trång världsbild, där allt kretsar kring vithet. Diskursen på kulturfältet överskuggas av så kallad vit känslighet*.

*Vit känslighet innebär de sätt att agera och reagera, som lyfter vita personers känslor framom rasifierade personers erfarenheter och framom strukturella problem. Robin DiAngelo beskriver mekanismen såhär i sin essä White Fragility i International Journal of Critical Pedagogy 2011: Vit känslighet är ett tillstånd i vilket även ett minimum av rasismrelaterad stress upplevs som outhärdlig för den vita personen, och sätter igång en rad försvarsmekanismer. Dessa inkluderar bl.a. ilska, rädsla och skuld, och beteenden som argumentation, tystnad eller att lämna den stressande situationen.

Utbildningsinstitutionerna har ett särskilt ansvar och makt vad gäller att nedmontera strukturell rasism. De utexaminerade från våra skolor är de vars drömmar och förslag kommer att bygga morgondagens verklighet. Deras arbete tar plats och får synlighet i de stora teaterhusen, på film, tv, gallerierna, konstmuseerna, konsertsalarna och operahusen. De påverkar också själva konstutbildningarna. Av den här anledningen måste lärosätena systematiskt informera om de samhälleliga maktstrukturerna och hur de visar sig både i studie- och arbetssituationer. Sättet som eurocentrismen och hela utbildningsväsendet riktar sig till vithet måste erkännas och motarbetas. Resurser måste tilldelas för undervisningens tillgänglighet, mångfald i lärarnas bakgrunder och uppdatering av läroplanen. Professorer, lektorer och timlärare måste få ta del av informationen och möjlighet att tillägna sig kunskap i ämnet.

Utöver den strukturella rasismen är det viktigt att tala om vithet som position. Vilkas röster och berättelser kommer fram? Vilka görs till den Andre? Vi måste bryta ner idén om den ”neutrala” synvinkeln, som just nu i själva verket utgår ifrån människan som vit men också bland annat man, cis-könad, normfungerande och/eller frisk. På den här idén är just nu allt från innehåll till arbetsredskap uppbyggda. I dagens undervisning glöms hela världsdelar, människor och kulturer bort. Vi talar inte tillräckligt, om alls, om den konst och historia som tillhör minoriteter i Finland — som romerna, samerna, svarta och andra som genom etnicitet, tro, kultur och/eller språk utgör minoriteter. När BIPOC* förekommer i exempel i undervisningen representeras de ofta på problematiska sätt. Ofta representeras de inte alls.

*black, indigenous, people of color

De befintliga kurser som behandlar rasism och vithet är få, och det ligger på den studerandes egna ansvar att delta i dem. Studenternas tid och energi är begränsad, och tillgodogörande av den här viktiga informationen får inte hänga på tidsbrist eller studentens egna intresse i frågan. Det är viktigt att öka varje studerandes förståelse för förhärskande strukturer, och att se till att framtidens konstnärer medvetet kan göra val som berör makt och uttryckssätt. Om vi inte lär oss känna igen och förstå hur vissa bilder, material och stilar som vi använder oss av har dragit nytta av koloniserade länder, historia, människor och makthierarkier, så kan vi inte heller lära oss att göra annorlunda. Vi måste lära oss vad det betyder att praktisera antirasism, såväl innehållsmässigt som estetiskt.

Det finns betydelse i allt — från innehåll i föreläsningar och övningar till lärarnas ordval. Rasifierade studerande får ofta uppleva diskriminerande tal innehållande mikroaggressioner*, eftersom undervisningen i första hand kommer från vita, för vita. Därför måste institutens inre antirasistiska strategi vara konkret, tillräcklig och tydlig — så att om studenterna vet vart de kan vända sig om de upplever diskriminering, och hur ärendet kommer behandlas. På vilka sätt stöder vi välbefinnandet för de studerande som möter rasistiskt förtryck?

*Mikroaggression är ofta omedvetna och omärkbara sårande kommentarer eller handlingar, som riktar sig mot minoritetsgrupper eller representanter för dem och som bekräftar stereotyper om gruppen. Psykiatern Chester M. Pierce myntade begreppet 1970.

Utöver förändringar i undervisningens innehåll kräver vi att man granskar vilka som kommer in på studieprogrammen. En majoritet av högskolestudenter i Finland är vita. Särskilt konstinstitutionernas trösklar är höga och ofta oöverkomliga för dem som genom kulturell bakgrund eller språk bryter mot det eurocentriska konstbegreppet. Om den ojämlika intagningen beror på en homogenitet bland dem som söker, måste man undersöka hur själva ansökningen kan göras mer tillgänglig för alla. Bland annat hur, var och till vem skolorna kommunicerar sitt studieutbud. Det är nödvändigt att granska kriterierna för urvalsproven kritiskt: är de nuvarande utgångspunkterna eurocentriska? Vilka väljer de studerande, och vilka krav på språkkunskaper förutsätts? Hur kan vi nedmontera dessa strukturer?

I framtiden kommer antirasistisk strategi vara en oskiljbar del av konstutbildningen. Konst är aldrig apolitisk eller neutral, och att inte ta notis är att godkänna i tysthet. Därför kräver vi förändring!

Några utgångspunkter för planering av ett förändrat kursinnehåll

Obs! Listan är bara ett ytskrap av allt man bör informera om i undervisningen. Detaljer måste utvecklas i diskussion med det egna huvudämnets studerande, lärare och sakkunniga.

• Avkolonisering och kolonialism
• Kulturell appropriering och rasism
• Kolonialismens Finland: finländarnas roll i att bekräfta och reproducera rasistiska och koloniala bilder

• Frågor om tillgänglighet i relation till huvudämnet
• Att söka arbete eller utbildning mot bakgrund av kulturell/etnisk segregation
• Strategier för att hantera ojämlikhet och diskriminering i arbets- och studieliv
• Anpassning av arbetsredskap och skyddsutrustning (t.ex. ansiktsmasker) som används av studenterna, så de passar även andra än normstora vita män*

• Rummets, scenrummets, filmens, tv:s, och den moderna konstens och musikens förhållande till etnicitet, kön, sexualitet, funktionsvariation, kroppsstorlek, klass, religion, kultur och intersektioner därav
• Vad innebär tryggare rum
• Känslighet i fråga om genus
• Intersektionell feminism som synvinkel, arbetsredskap och utgångspunkt för utförare

• Finländsk mångfald, och försök att nedmontera antaganden om vithet som norm på konstens och forskningens fält
• Finlands romers och samers konst och kultur som en del av Finlands konsthistoria – liksom erkännandet av andra minoriteter som en del av det finska och den finska kulturen även ur ett historiskt perspektiv
• Assimileringspolitikens historia i Finland
• Traditioner och modern konst, performance, musik, film och tv ur ett annat perspektiv än det västerländska.

*Grundar sig på statistik och undersökningar i Caroline Criado Perez bok Osynliga kvinnor, 2020